Bohuslänskt hantverk Hållbara materialval Väderbeständig konstruktion

Grundaren minns

Bengt Gustafsson föddes 1919 och grundade AB Bengt Gustafssons snickerifabrik som firman hette då, 1943. Bengt började skriva ner sina minnen när han var 88 år, från det att han startade firman fram till och med 50-talet. Han kom tyvärr inte längre än så eftersom han insjuknade och dog i cancer under tiden han skrev. Här följer ett antal utdrag ur hans handskrivna anteckningar.

Det började med badhotellet i Bovallstrand

Första maskinen
– Min pappa köpte en gammal bandsåg, det var ett hemmabygge som var tillverkad av en krokig ekgren. Sågen hade trästativ och hjulen var gjorda av två framhjul med träekrar av en T-Ford. Sågen drevs av en liten elmotor med en läderrem. Denna fick jag köpa av pappa.

– Jag monterade den så den också kunde dra en egentillverkad slipsten och senare också en smärgelskiva. Bandsågsbladen köpte man på rulle. Man fick löda ihop dem och man vässade dem för hand med en trekantsfil. Båtbyggaren Kalle Back lärde mig skarva bandsågsbladet genom att löda med borax och silverlod. Jag bytte ut sågen först 1954 mot en gammal såg av gjutjärn. 1969 köptes en ny Jonseredsåg som används än i dag.


Bygget av första verkstaden

– Sommaren och hösten 1943 ritade jag badhotellet i Bovallstrand för Ragnar Persson och hjälpte honom med bygget, i gengäld fick jag riva det gamla bygget och hämta hem vad jag kunde använda till verkstadsbygget. Intill gamla hotellet låg ett uthus som ursprungligen varit ett badhus. Jag rev, rensade och tog vara på tegelstenen som vi murade pannrummet med. En del bräder tog jag vara på samt mycket rör och rördelar samt två stora och bra innerdörrar som återanvändes som verkstadens ytterdörrar.

– När Gösta hade schaktat kom Brun och monterade stolpar, Åke Berglund murade pannrummet. Frej och Tage (Bengts småbröder) hjälpte mig bygga när pappa inte behövde deras hjälp i trävaruhandeln.

– Till syllar och bärlinor använde vi 5×4-5-6” sparrar som var skeva och inte gick att sälja. Samma sak till bjälklag, de var gamla krokiga och skeva. Till ytterväggar använde vi 2½x3” spontad plank som under årens lopp hade samlats i klattar med olika spontar och olika tjockled, torra och skeva men det blev väggar av det också. Till ytterklädsel använde vi det som blev över från byggandet av Hotellet Bovallsgården, det var mycket fina 1×4” spontad och finsågad gran. Det räckte till nära 3 väggar. Konstnären och kusken Kurt Floren körde virket med häst och kärra men ibland fick vi dra upp virket från trävaruhandeln på en dragkärra.

”Min första affär tjänade jag hela 50 kronor på 50 timmar. ” // Bengt Gustafsson om den första affären

Första maskinerna till verkstaden
– Så var det dags att planera för köp av snickerimaskiner. Redan från början hade jag bestämt att inte köpa någon maskin med tak-transmissioner. Små direktkopplade motorer och maskiner med rundkuttar var det nya inom branschen. En söndag cyklade Gustaf Back och jag till Fjällbacka och fick titta på Hugo Andreassons verksamhet. Han hade en fin verkstad med mycket maskiner och 5 man anställda. Trots detta upphörde produktionen några år efteråt. Hugo Andreasson var byggmästare och senare på 50-talet köpte han snickerier av mig, bland annat till Ingrid Bergmans hus på Dannholmen. Jag minns att vi gjorde köket till henne med spjälluckor av massiv ek.

El
– Det behövdes naturligtvis el till verkstan, det visade sig att de få ledningar som fanns var för klena från transformatorn som låg på Kaprifolgatan. Det fanns också en transformator på skomakarudden. Jag förhandlade med el-verkschefen som hette Bjarne Rydberg. Jag kände honom sedan tidigare då han körde Rydbergs korvbil.

– Uppgörelsen blev att jag skulle betala vad det kostade att bygga en egen ledning från tranformatorn på skomakarudden. Jag fick betala 600 kr kontant och så fick jag teckna andelar i föreningen. Som direkt köpare från transformatorn fick jag ett billigare pris för elen. Allt fungerade och gick bra.

Virke
– Ett problem i början var att skaffa torr ek till trösklarna. Båtbyggaren Calle Back hade mycket svensk nysågad ek liggandes ovanför vägen vid båtvarvet på Badholmsvägen. Jag minns att FinneBengt (Bengt Finn) och jag var där med vår dragkärra och fick kasserade ekbitar som vi sågade ut till tröskelämnen på bandsågen. Vi strödde dem för tork i farmors ladugård.

Första affären, utdrag ur dagbok oktober 1944
– Min första affär tjänade jag hela 50 kronor på 50 timmar. En stor byggfirma från Göteborg byggde det första ishuset på Guleskär i Gravarne (nuv. Kungshamn).

– Till dem fick jag sälja några hundra stemp (monteringsstöd). Stempen köpte jag av ”Kapten i Säm”. Det blev ett litet billast som kördes av Johnny och Åke som hade en trafikbil som körde sten från stenbrottet i Ävja till Bovallstrand. En liten grå Ford V6.

Transportmedel
Förr var vägnätet inte utbyggt och under krigsåren ransonerades drivmedel. Längst kusten gick istället båtar med gods och passagerare.

– Styckegodsjakten ”Aina” med ägare Isidor Nordén lossade och lastade i Bovallstrand på lördagar och gick till Smögen, Bohus Malmön, Åstol och Göteborgs skärgård. Det var alltid mycket billiga frakter. Jag minns hur jobbigt det var att dra och lasta snickerierna ner till båten på en dragkärra för hand.

Träslag
– Efter krigsslutet kom import av utländska träslag på nytt igång. Först kom Iroko, Gabon, Sapeli och Grand Bassam Mahogny. Jag köpte av Harry Malmsten, resande säljare för firman Utländskt Trä, en stock av Iroko med diameter 60-70 cm. Irokon sågades hos Utländskt Trä som hade en stockbandsåg. Det blev 2” och 1½” genomsågat. Vi strödde stocken utomhus intill verkstaden där den fick ligga på tork. Av Irokon gjorde vi ramdörrar. Import av teak kom igång långt senare.

Grundaren minns

Bengt Gustafsson föddes 1919 och grundade AB Bengt Gustafssons snickerifabrik, som firman hette då, 1943. När han var 88 år började han skriva ner sina minnen. Här följer ett antal utdrag ur hans handskrivna anteckningar.

Ragnar, Tore och Leif minns

Ragnar Haglund började arbeta på snickerifabriken 1946. Men när han började hette företaget Bengt Gustafssons Snickerifabrik AB, och hans första arbetsuppgift var inte att snickra.

Platsen

”Sorglig och dyster, klippor och åter klippor, skogslösa berg, inga träd, inga buskar, ingen grönska”. Det är inte alltid Bovallstrand har betraktats som ett soligt semesterparadis. Men i och med badortsperioden i slutet av 1800-talet och början 1900-talet ändrades synen på samhällen längs med Bohuskusten.

Klimatet

Västkustens klimat är inte sällan hårt, med både saltstänk och starka vindar. För att dörrarna ska stå pall krävs både gediget material och stabila konstruktioner.