ragnar, tore & leif minns
Kyrkor, kriser och kärleken till dörrhantverket. Och en ovanlig säljresa till Norge. Det är det – och mycket annat – Ragnar, Tore och Leif minns från sina många år som dörrbyggare på Bovalls Dörrbyggeri. Här nedan kan du läsa deras berättelser från fyrtiotalet och framåt.
Ragnar Haglund började redan som femtonåring. Året var 1946.
Det var ett intresse för träslöjd och pappa stenarbetarens varnande ord om att sonen inte skulle ”ge sig in i berget”, det vill säga arbeta som stenhuggare, som blev Ragnar Haglunds entrébiljett till ett nästan livslångt yrkesliv på Bovalls Dörrbyggeri. Med undantag för två år på verkstadsskola i Uddevalla förblev han företaget trogen ända tills han gick i pension 1996. Men när han började, 1946, hette företaget Bengt Gustafssons Snickerifabrik AB, och hans första arbetsuppgift var inte att snickra.
– Det allra första jag fick göra var att jämna ut makadam, de hade precis byggt ut verkstaden. Sedan fick jag handräcka där, och ta emot virke och stapla plank.
Att hantera virke var ett tungt jobb, inte bara för en 15-åring som Ragnar. Någon truck fanns inte, så de sex – sju anställda hjälptes åt att lossa och lasta manuellt. Sommaren var dessutom osedvanligt het, så de slet så att svetten lackade. Inne i snickeriet fanns ingen lindring – det var långt före luftkonditioneringens tid, och det var kokhett även inomhus. Vatten fanns inte indraget på den tiden.
– Vi fick gå in till grannens trädgård och ta vatten i pumpen.
När Ragnar började på snickeriet låg tonvikten på tillverkning av fönster, som gjordes av finaste kärnvirke från Norrland, på beställning. Innan dess hade det relativt nystartade företaget även levererat slipssträckare och skoputslådor till Åhlén och Holm, samt tillverkat sängar för att täcka behovet av sovplatser när intresset för sommaruthyrning växte i de små bohuslänska kustsamhällena.
Ragnar minns de där lassen med fönsterramar
– Det var en ung pojke som staplade upp dem på cykeln för glasning och målning hos CO Johansson. Och när de var målade skulle de köras ner till lastkajen och staplas upp på båtarna för vidare transport med styckegodsjakten ”Aina”. Näsan nådde knappt över
ramkanten när han kom cyklande, så det gällde att han höll tungan rätt i mun, säger han och skrattar.
Men snickerifabriken gjorde även dörrar, trappor och köksinredningar. Att snickra till kök minns Ragnar som den roligaste uppgiften.
– Det var mer omväxlande än att stå och göra fönster. Och det kändes lite bättre när man såg dem färdiga och hur de fungerade. De byggdes i lösvirke, och nästan alla var till den lokala marknaden. Mot slutet av 1960-talet kom monteringsfärdiga kök, och då gick det inte att hänga med i konkurrensen.
Ekonomisk och omtyckt chef
Ragnar tänker på snickeriet som en i huvudsak bra arbetsplats med trevliga arbetskamrater. Och chefen, Bengt Gustafsson, var främst en omtyckt företagsledare, dock känd för att vara ekonomisk på gränsen till snål. Han var svår att förhandla löner med.
– Hans taktik var att säga att just den han talade med hade fått högt, men att den inte skulle säga något om det till de andra. Men så sa han till alla. Och så delade han ut julklappar varje år. De första åren var det en penna och tumstock, som gick åt på jobbet!
Ragnar ler gott, men framhåller också sin chefs starka sidor. Bengt var på många sätt värd beundran. Utan hjälp från sin far och sina bröder, som drev en brädgård, hade han byggt upp sitt företag, och han levde med det dygnets alla timmar. Han försatt inte en minut – till och med under sina toalettbesök var han effektiv och utnyttjade spilltiden till att lägga instruktionsblad till de tryckimpregnerade dörrarna i plastfickor.
Bengt kunde dessutom jobbet från början till slut, och var full av idéer.
– Han var kreativ när det gällde snickeri, trots att han inte var utbildad snickare. Han var fantastisk med sina konstruktionsritningar, och kunde komma och säga: Det här kom jag på i natt – så här ska vi göra i stället!
Tore Henriksson började arbeta 1960 och jobbade fram till våren 2010.
Tore Henriksson, som ganska snabbt avancerade från måleriet till snickeriet, kom under många år att vara ensam om att arbeta med specialproduktionen av dörrar. Även han använder ordet fantastisk om Bengt, och minns hans förmåga att rita med både respekt och värme.
– Det är svårt att få fram detaljer när det är tredimensionellt, men han ritade så att jag förstod direkt hur jag skulle göra för att få ihop konstruktionen. Han fick fram allt som både jag och kunden behövde se, och det var bra för båda två.
Bengt Gustafsson ritade dörrar så länge han levde, vilket var långt efter det andra generationsskiftet i fabriken. Mot slutet var han sjuk, men fortsatte ändå.
– Då kom han inte till jobbet, så jag fick gå hem till honom. Det sista han ritade var ett stort entréparti till ett hotell i Göteborg, och jag gjorde det i ek, berättar Tore.
Efter Bengts ritningar har han också – bland väldigt mycket annat – byggt dörrar till många kyrkor, och två av dem återfinns på Smögen och i Bovallstrand. Men ett av de mest minnesvärda jobben för Tores del var ett dörrparti till ett gammalt hotell i Gävle.
– Det var nog det maffigaste jag gjort. Det var en dubbeldörr i ganska grov ek med stora utskärningar, och hela partiet var närmare tre meter högt. Hur det ser ut på plats har Tore bara sett på bild, och utifrån den är han väldigt nöjd med sin insats. Annars hör han till den petiga och självkritiska sortens yrkesman, som i efterhand tycker att han borde ha kunnat göra allt lite bättre.
Att jobba med ek kan ha sina sidor, berättar han, och därför var det speciellt roligt att känna sig till freds med ett stort arbete i det träslaget.
Yrkesskicklighet
– Ek är allmänt svårt att skära i och det blir lätt svart runt kanterna när man fräser. Jag föredrar teak. Teak är liksom furu lätt att skära i, och det går att justera om man råkar göra ett litet misstag. Det är kanske sådant som gör en yrkesskicklig, att man kan fixa till om det blir ett litet fel. En del av arbetsglädjen har också legat i att jag fått lösa saker på egen hand.
Att Tore lärdes upp och fick jobba med specialproduktionen tror han bidrog till att han förblev företaget troget ända tills han gick i pension på våren 2010. Sånär som på ett halvår arbetade han på Bovalls Dörrbyggeri i 50 år.
Leif Karlsson minns när Bengt Gustafsson skulle på säljresa.
Leif följde sin brors fotspår, och började som 16-åring på snickerifabriken 1969. 2016 är han alltjämt kvar, och har inga planer på att sluta. Från sin första tid som anställd framhåller han framför allt Bengt Gustafssons förmåga att alltid se till att det fanns arbete, trots att företagets reklamkonto sannolikt var lika med noll. Bengt lade sitt krut på direktkontakt med byggmästarna, och gav sig då och då ut på säljresor. Enligt Leif gick det att känna på lukten när det var dags för en tur.
– Då hade han alltid mycket parfym på sig. När det gick dåligt för oss – då åkte Bengt ut och raggade kunder och hade alltid order med sig hem. I Norge kastade de nästan ut honom, men han gav sig aldrig. När han körde dit lastade han släpkärran med dörrar och vid gränsen mutade han tullarna med whisky och cigaretter – annars kunde det ta timmar med papperen i tullen.
Konjunkturkänslig bransch
Som leverantör till en konjunkturkänslig bransch som byggsektorn har kriserna varit många genom åren, men trots det har uppsägningarna på Bovalls Dörrbyggeri varit få och verksamheten har alltid kunnat hållas i gång. Leif Karlsson minns en djup konjunktursvacka på 1970-talet, när det höll på att gå illa. Serietillverkning av dörrar var då en stor del av produktionen, och de hade gjort mängder när efterfrågan plötsligt rasade.
– Vi sålde inget och ställde dörrar överallt, i sliperiet och i vartenda hål som fanns. Då var Bengt bekymrad över att han inte skulle kunna betala ut semesterersättningen. Men strax innan semestern löste det sig, när konjunkturen vände.
Även Leif Karlsson hör till dem som inte sett någon större anledning till att söka sig därifrån. Det har varit lätt att trivas, tycker han, och konflikterna på jobbet har varit få. Alla hjälps åt att skapa god stämning.
– Stannar man i två år, då blir man ofta kvar i åtta–tio år. Eller i fyrtio–femtio, säger han och skrattar.
GRUNDAREN MINNS
Bengt Gustafsson föddes 1919 och grundade AB Bengt Gustafssons snickerifabrik, som firman hette då, 1943. När han var 88 år började han skriva ner sina minnen. Här följer ett antal utdrag ur hans handskrivna anteckningar.
PLATSEN BOVALLSTRAND
”Sorglig och dyster, klippor och åter klippor, skogslösa berg, inga träd, inga buskar, ingen grönska”. Det är inte alltid Bovallstrand har betraktats som ett soligt semesterparadis. Men i och med badortsperioden i slutet av 1800-talet och början 1900-talet ändrades synen på samhällen längs med Bohuskusten.
KLIMATET
Västkustens klimat är hårt med saltstänk och starka vindar. För att dörrarna ska stå pall för det tuffa vädret på Bohuskusten krävs både gediget material och stabila konstruktioner.
